Vad har varit svårt?

Det har varit väldigt roligt att ta del av den feedback som kommit på vår bok som överlag varit väldigt positiv. Det är dock ett par frågor som återkommer på flera håll nämligen om vi lite mer grundligt skulle kunna beskriva vad som varit svårt på vår resa mot ekonomiskt frihet? Vilka utmaningar har vi mött och när har det känts motigt? Vi har också fått frågan hur vi som valt en så ovanlig livsstil kan beskriva oss själva som så vanliga?

Det korta och tråkiga svaret är att det över lag varit relativt enkelt för oss att göra den här omställningen. Motgångarna har varit av varianten ”fartgupp” snarare än ”bergvägg”  och anledningarna till detta kan kanske sammanfattas dessa punkter:

1. Lagom ambitionsnivå – för det första så har vi alltid satt mål för oss själva på en nivå som går att både överträffa och underträffa. Det betyder att vi ibland inte riktigt har nått ända fram men också att vi ibland har blivit överraskade över hur bra det har gått.
2. Promenadtakt – förutom enskilda månader med utmaningar som ”köpstopp” eller ”snålmånad” så har hela tiden ambitionen varit att skapa en livsstil som vi trivs med vilket gör att vi aldrig känt att vi sprungit med andan i halsen mot något omöjligt mål. Istället har vi i rask promenadtakt målmedvetet färdats mot målet under tiden som vi mejslar ut ett liv som vi vill leva. Med andra ord vi har inte plågat oss till en viss sparnivå utan vi har skapat ett gott liv på lite.
3. Gemensamhet – under hela den här förändringen har vi haft starkt stöd av varandra. När någon har känt en liten motighet så har den andra varit där och stöttat upp. Genom att ha två tillfällen per år där vi stämmer av vad vi vill göra (och varför) så har vi skapat denna gemensamhet kring ett antal målsättningar som vi sedan gemensamt strävat emot.
4. Vi levde ett vanligt medel-svenssonliv –  helt ärligt tror jag att den som såg på oss för 2-3 år sedan (innan vi blev publika med vår livsstil) hade haft mycket svårt att tro att vi levde så billigt om vi levde. Vi bodde bra, körde två bra (om än inte lyxiga) bilar, vi reste ibland och hela familjen fick både mat och kläder. Det säger snarare något om samtiden att vi som på ytan levde ett så vanligt liv ändå kunde leva på hälften.

Om man då givet detta ändå ska fundera över vad som varit kämpigt under de här åren så kan vi komma på några saker:

1. Några på varandra följande dåliga månader – sparande på det vis som vi ägnat oss åt handlar om genomsnitt över väldigt många månader. Med barn, hus, bilar etc kommer tidvis överraskningar både i form av lägre inkomster och högre utgifter enskilda månader. Speciellt för mig (Oskar) som haft lite extra koll på ekonomin så har jag tyckt att det varit svårt att se fler på varandra följande månader där sparandet har gått trögt. Detta skedde vid några tillfällen under de här åren. På samma vis skulle jag säga att det ”drabbat” Maribel när vi inte fått något gjort på projekt kring hemmet under en extra upptagen period. I dessa tillfällen så har vi stöttat varandra och påmint om det längre perspektivet.
2. Upploppet – För oss båda men kanske framförallt för Maribel så var det sista året som anställd lite tufft. Vi var så nära men ändå inte ända fram. En fråga som jag då kan ställa mig är hur vi hade hållit ut om vi från början hade satt en för ambitiös plan. För oss så började vi ju prata om att bli fria på 10-12 år, vilket kortades till 8-10 år, vilket sedan kortades till 8 år och slutligen hade vi båda sagt upp oss 6 år efter att vi började på allvar. En fråga man kan ställa sig är hur vi hade klarat av vägen om vi inledningsvis satt en för ambitiös plan och istället fått skjuta tidpunkten i andra riktningen?
3. Vad ska vi göra nu? För oss båda har det ju tidvis varit en utmaning efter det att vi hoppat av. Inte så att vi inte kan fylla våra dagar men avsaknaden av det ”stora målet” som vi haft tidigare har vi känt av. Även om vi har haft gott om kortsiktiga målsättningar under vägen mot frihet så har allt sorterat in under det ”stora” målet att vi vill bli ekonomiskt fria via ”extremsparande”. När vi väl kommit i mål så har vi fumlat lite efter vad nästa stor mål är…eller ska vi ens ha ett stort mål..är inte meningen med frihet att vara just fri. Vi har också,  först genom 15 års skolgång följt av lika många år i arbetslivet blivit så vana vid att prestera på någon annans villkor, att någon annan ska säga vad som ska göras och sedan mäta framgången. Nu ligger allt detta på oss. Hur vet man om man är bra på att vara fri? Är det viktigt att vara bra?

På den sista punkten har vi ännu inte kommit fram till något riktigt svar. Det vi vet är att vi är mycket mer tillfreds med vår vardag idag än vad vi var tidigare. Vi har fyllt våra dagar med diverse projekt men också försökt behålla en flexibilitet för att använda dagen till det den passar bäst för (till exempel kunna gå ut om det är soligt, och tända en brasa och stanna inne om det är grått). Hittills har cirka 2/3 av den tid som avsaknaden av ett traditionellt förvärvsarbete gått till barnen/familjen och hushållet medan resten av tiden gått till sådant som mer kan räknas som arbete. Skribent/Författare, lärare, hyresvärd och rösträknare är några av de saker som vi testat på som ger någon form av ekonomiskt ersättning. Framförallt Maribel har också ökat sitt ideella engagemang (vilket inte sällan blir på kvällstid när andra är lediga) och lägger ganska många timmar på det. Jag har istället sett till att barnen får mat och kommer till sina aktiviteter även dessa kvällar.

Det är några av de saker som vi kan komma på just nu, kommentera gärna! Ställ frågor och utmana oss så att vi kan vidareutveckla dessa tankegångar något som vi tror kan vara till hjälp både för er och för oss!