Den 29/1 2016 gjorde jag min sista dag som heltidsanställd och klev ut i livet som fri. På den tiden så hade vi ännu inte kommit på att prata om ”ekorrhjulet” utan pratade om frihet eller ekonomiskt frihet vilket var begrepp som vissa förstod och andra inte. Hur som helst idag, den första ”arbetsdagen” i februari, kan jag summera 4 år utan ett riktigt jobb.
2016 Smekmånad?
Att gå i mål med en plan som man haft under många år är på många sätt fantastiskt och den glädjen och känslan av overklighet som jag kände den där dagen på tåget efter att ha lämnat ifrån mig min dator och mitt passerkort var nära nog overklig. Även om vi haft planen länge så hände det ganska plötsligt på slutet då min arbetsgivare behövde minska på antalet anställda.
Jag ansökte om ett erbjudande att sluta mot att jag fick arbetsfri uppsägningstid. Att kunna göra så byggde ju på att vi redan hade sparat det mesta som krävdes för att bli fria. Det kändes också bra då någon yngre kollega som verkligen inte ville bli av med jobbet hade möjlighet att vara kvar istället för mig som faktiskt var rätt nära att sluta ändå. Att det hände på det här viset flyttade dock slutdatumet ett år vilket gjorde att det kändes som väldigt plötsligt.
Det var också märkligt att under den sista tiden på jobbet ”dansa omkring” och vara superglad över att FÅ sluta medan andra kollegor var jätterädda för vad som skulle hända med deras framtid om de blev av med jobbet och därmed inkomsten.
Hur kändes det då när jag väl hade all denna tid jag hade önskat? För det första så var den ursprungliga känslan att jag hade eoner av tid. Jag kunde skriva, läsa, lyssna, fixa hemma, hjälpa en granne, åka skidor, hänga med barnen, laga mat etc och när dagen var slut i lugn och ro sätta mig i soffan tillsammans med Maribel och bara njuta.
Efter några månader märkte jag dock att vanan vid att ha ett jobb var stark och jag började följa börsen slaviskt. Det blev också mer av ett ”jobb” att blogga och jag började bygga en struktur där jag gärna publicerade blogginlägg varje dag. I efterhand har jag analyserat detta som att jag var så van att jobba så att det var svårt att inte bygga ett nytt eget ekorrhjul. Då insåg jag att jag ville förenkla investeringsportföljen så att jag inte kände att jag behövde följa den dagligen och beslutade mig för att inte känna något tvång att blogga dagligen…DU ÄR JU FRI fick jag nästan skrika till mig själv.-)
Under det här året så startade jag en enskild firma och gick några ”starta eget” kurser för att komma igång och få lite kontakter. På dessa insåg jag två saker nämligen att vi var väldigt udda som hade en stark ekonomi och att det fanns ett intresse för det vi hade gjort även bland personer i bredare lager av samhället. (Kanske var det här som idén om att skriva en bok föddes?)
Under 2016 flyttade vi även till Leksand vilket tog en del tid och energi. Den övergripande känslan det första året var dock att trots att vi gjorde mycket så fanns det eoner av tid att spendera på allt det där jag inte hunnit med som heltidsanställd och det var fantastiskt!
2017 – Fri på riktigt!
Mot slutet av 2016 tyckte jag att det började kännas märkligt att inte kunna berätta vad jag/vi egentligen höll på med. Jag bloggade fortfarande anonymt men hade i och med det träffat både blogg-kollegor och en del läsare personligen. Familjen och grannarna viste dock ganska lite om vad vi gjorde vilket kändes märkligt. På det stora hela fortsatte dock första halvan av 2017 ungefär som vanligt och jag fortsatte blogga och spendera mycket tid i naturen och med barnen/hemmet.
Då vi hade börjat tröttna på att vara ”hemliga” var det väldigt skönt när Maribel i april 2017 lämnade in sin avskedsansökan och vi kunde bli mer öppna och ärliga. I samma veva sa jag ”ja tack” till att vara med i ett par poddar (#Pratapengar & Andra sätt). Dessa fick ganska mycket lyssning och inte minst så var det en kvällstidningsjournalist som lyssnat och som hörde av sig i början av sommaren…en fotograf tog några foton på oss och familjen och en vacker sommardag när vi var ute med båten fick vi meddelanden om att vi var på löpsedlarna runt om i landet…vilken chock…tror att jag i den intervjun sa att jag kanske skulle vilja skriva en bok…och något senare hörde ett förlag av sig och undrade om det inte var dags att skriva en bok. Lite om hur vi tänkte har vi beskrivit här.
Under andra halvan av 2017 pratade vi om vad en eventuell bok skulle kunna handla om med förlaget, skrev kontrakt och det var också under den tiden som Maribel tog sina första stapplande steg ut i friheten bland annat genom att starta den här bloggen. Det första inlägget handlade om hennes magiska silverhår vilket är ett av få gamla inlägg som fortfarande läses dagligen.
Sen drog hela familjen fri till Mexiko för att hälsa på släkten i två månader dec-jan som vi planerat att göra när vi nådde friheten. Allt enligt devisen ”res sällan, var borta länge”.
2018 – Att förstå att man är fri?
Under det två vintermånaderna i Mexiko hade jag ett skrivhäfte med mig och skrev ner idéer på ämnen, citat etc som skulle vara med i boken. Inom mig bor det en mexikansk hemmafru så jag gillar att gå ut på morgonen och handla färska ingredienser till frukost till familjen innan alla har vaknat..Promenaden gav också chansen att ta en morgonkaffe på det lokala cafét där jag fick 15 minuter att tänka fritt.
Väl hemma i Sverige igen så var det fantastisk vinter och veckorna spenderades på biblioteket (där jag även sitter nu) med att skriva boken och helger och många kvällar spenderades i skidbacken där hela familjen gillar att vara! Jag började bli van vid friheten men såg hur Maribel hade samma problem som jag en gång haft med att hitta formen?
Frågeställningarna, Vad vill jag göra? Vad vill jag inte göra? Drar runt i huvudet och slutsatserna pendlade hejvilt mellan att ta ett nytt ”vanligt jobb”, bara ta hand om familjen, studera, inreda eller fotografera och blogga. Av denna anledning tror jag alla som vill göra en sådan förändring som vi gjort ska vara beredda på just denna fas då det inte är lätt att efter 15 år i skolan och lika många år i arbetslivet ställa om till att faktiskt få styra sin egen tid…en härlig chock är trots allt en chock…
Mot slutet av vårterminen när bokmanuset skulle lämnas in blev detta tydligare då det blev uppenbart att jag behövde Maribels hjälp för att få klart boken. Det som från början varit ”mitt bokprojekt” blev vårt gemensamma projekt vilket var roligt och så här i efterhand så fantastiskt rätt.
Under 2018 började vi också på allvar ta tag i vårt hus och lära oss att renovera, detta var hela tiden en önskan vi haft om vad livet skulle innehålla. Även om det ibland är frustrerande att gå in i projekten när man inte riktigt vet vad man sysslar med så är det väldigt härligt att se slutresultatet och ännu roligare att inse att man faktiskt lär sig så mycket. Ett av de jobbigaste men också roligaste projekten hittills var när vi restaurerade bron till vårt hus…med i huvudsak återbrukat material.
Under 2018 hann både Maribel och jag med att testa på att vikariera i skolan något som vi båda gillar i lagom omfattning. Maribel tog också på sig ett styrelseuppdrag i en idrottsförening. Vi flyttade över vår ”sidoverksamhet” i ett aktiebolag som vi äger tillsammans.
Avslutningen på 2018 blev faktiskt lite hektiskt i några veckor när boken skulle formges och göras redo för tryck. Den blev dock klar och såg dagens ljus 2019.
2019 – Ekorrens år!
När 2019 började hade vi ingen aning vad vi skulle vänta oss, skulle någon bry sig om vår bok? Skulle man älska den, hata den…eller kanske allra värst skulle ingen bry sig alls? Det senaste året har vi ju sammanfattat här så det behöver jag kanske inte göra igen så här nära inpå.
Den korta sammanfattningen är dock att vi den 1/1 flyttade ihop även på bloggen och började skriva här båda två. Boken kom ut och första (lilla) upplagan sålde slut på ett par veckor. Vi drog igång en (”vältajmad…”) renovering av vårt badrum mitt i allt. Vi fick chansen att prata #bättrelivtillhalvapriset i en massa roliga sammanhang. Vi testade att hyra ut vår bostad och ”byta” till att bo i Spanien dit vi bilade och stannade en månad. 2019 hann vi även med bygga om vårt trädgårdsförråd med mycket återbruk och fräscha upp vår uthyrningsstuga med enkla medel.
Och nu är vi här!
Oj det här blev långt även om jag försökt vara kortfattad! När man ser tillbaka på de här åren så inser man att det varit väldigt omväxlande. Det vi knappt berört är ju att parallellt med detta blir barnen äldre och förändras och vi med dom. I backspegeln ser vi också att vi har gjort mycket, lärt oss mycket och testat en hel del nya saker. Vi har också nått insikten att det inte är helt enkelt alltid att vara ”fri”. Att välja mellan flera goda ting är inte alltid lätt och ibland tänker man att det skulle vara skönt om någon annan (tex en arbetsgivare) gjorde valen åt en. Det senare är egentligen bara en känsla och i de få sammanhang där vi inte kan styra så inser vi hur mycket vi älskar friheten egentligen.
Något ironiskt är det också så att vi återigen ibland har känslan av att tiden inte räcker till, skillnaden är dock att när vi var anställda så räckte den inte till det vi ville göra utanför jobbet då vi ständigt var på kontoret. Nu är det istället så att vi har så mycket vi VILL göra, utveckla och lära oss att det är svårt att välja! Funderingar som vi till exempel berört i det här inlägget om att ”skriva eller leva?”.
Ibland faller vi i fällan att då försöka göra allt som låter kul och då får vi påminna oss om vårt eget råd att ha en prioritet åt gången…när vi lyckas med det återfinner vi den ursprungliga känslan av eoner av tid. Här har det varit effektivt att, hur ironiskt det än kan låta, ”strukturera den fria tiden” vilket innebär att bestämma vad tiden ska användas till på samma sätt som en budget berättar för dina pengar var dom ska någonstans.
Hoppas detta har givit något för dig som läser? Vilka är dina reflektioner och lärdomar av frihet och ofrihet? Vad skulle du vilja göra om du helt och hållet ägde din tid?
Enkel boning- ett fritt liv i all enkelhet- 
Just det här med att man får ont om tid som fri är ett av skälen till att jag inte tyckte det fria livet riktigt levererade på det sätt som vi vill göra gällande.
Vi fyller våra dagar de flesta av oss. Så är det nog. Frågan är med vad ….
GillaGilla
Hej Onkel och välkommen tillbaka:-)
Det är ju helt sant att oavsett vad man gör så har dygnet 24 timmar och dom fyller man. Sen tycker jag i och för sig att det är härligt att få fylla på dom med sådant som jag väljer snarare än sådant som blir valt åt mig. Detta jag väljer kan ibland vara ”jobb” men att gå tillbaka till ett heltidsjobb känns ur mitt perspektiv som icke önskvärt.
Ni har ju ofta valt lite mer extrema förändringar än oss, från landet till stan, till landet igen och nu till storstan medan vi ”tweekar” i marginalen. Kanske leder det i slutändan till ungefär samma insikter men vägen ser annorlunda ut. Det viktigaste är nog att man inte är så rädd att förändra att man bara lever på i ”mittfåran” år ut och år in utan att egentligen gå mot det liv som man faktiskt vill ha.
GillaGilla
Känner igen att det är ovant och konstigt att bli fri. Man behöver något att göra, kanske även en återkommande daglig struktur. Det är egentligen samma man försöker ge barnen, en vardagsstruktur.
För våran del blev möjligheterna att umgås med så många andra fria här i Palma en nyckel till att verkligen kunna njuta av livet och dagarna. Hade vi valt Sverige så hade vi inte haft så många att umgås med då alla jobbar, det var en viktig insikt som vi gjorde förra året.
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för er kommentar,
Vi har väl egentligen aldrig känt oss ensamma på det viset men däremot så märker man ibland att man lever i ”mot fas” med andra och att tillexempel föreningsaktiviteter bokas in på tider som passar oss sämst därför att det är när andra har ledig.
Något som jag reflekterat över är att jag idag träffar färre personer på en dag än vad jag gjorde tidigare men att dessa är mer olika varandra i ålder, utbildning, bakgrund etc medan dom jag tidigare träffade på mitt jobb var ganska stöpta i en form. Jag tycker det är positivt!
Låter härligt om det finns många andra ”fria” i palma.
GillaGilla
”Låter härligt om det finns många andra ”fria” i palma.”
En ansenlig del av de 200.000 utlänningarna som bor här på heltid tillhör snarare gruppen ”ekonomiskt oberoende” än ”ekonomiskt fria” om man ska vara petig. Konsekvensen blir dock densamma, en enorm mängd nya vänner att umgås med om dagarna. 🙂
GillaGillad av 1 person
Hej
Vi har 2 års-frihets-månad jag och min fru. Vi hade den fantastiska förmånen att kunna hoppa av ekorrhjulet ca 10 år innan ordinarie pensionsålder. Dessutom förenklades det av att barnen hade flyttat ut från boet för sina universitetsstudier och för att börja skapa sina egna liv.
Vi fullkomligt älskar vårt nya liv med allt det som finns att upptäcka när kedjorna från arbetslivet kastades av. Både den inre resan som människa och den yttre resan att upptäcka omgivningarna när man reser runt i såväl i närområdet eller längre bort över kontinenterna.
Vi tog fasta på vår dröm och tog chansen att flytta söderöver till ett bättre klimat (ljusare dagar, mer sol & värme) och det är bland det bästa vi har gjort. Vi äter bättre och lever ett hälsosammare och miljövänligare liv vilket har gett en inre frid och nöjdhet. Vi har dragit ned konsumtionen av saker till ett minimum. Det har varit en ordentlig aha upplevelse hur alla dessa saker man hade tagit in i sitt liv…faktiskt tjuvade tid från livet. Båten som gick sönder och måste fixas, eller bil nr 2 som måste bytas däck på….osv…osv. Att slänga eller ge bort allt onödigt som vi hade samlat på oss under åren när vi flyttade söderut var en befrielse som var mkt påtaglig. Man kände sig de facto fysiskt lättare när man körde från återvinningscentralen och hade tömt bilen.
Att få uppleva samt kasta sig in i en ny kultur när man har tid är magisk. Att slippa stressen som varit konstant de senaste 30 åren är en Lisa för själen helt enkelt och vi nyper oss ofta i armen och konstaterar att vi lever vår dröm …och den är sann.
Vi saknar absolut inte att jobba eftersom dagarna fylls med allt som är intressant och roligt för oss. Att äga sin tid och frihet är något jag önskar även mina barn i sinom tid. Det är ju helt fantastiskt.
Det har varit otroligt intressant att följa ert liv i er blogg. Jag upptäckte den mitt i våra flyttbestyr för 2 år sedan när man letade efter likasinnade på nätet och kan identifiera mig i mkt av det ni skriver. Även om vi inte har barnen kvar hemma eller är kvar i vårt gamla hemland Sverige längre.
Kommer fortsätta att läsa er blogg och stort tack för det arbetet ni lägger ned för att dela med er. Det är fantastiskt kul. Fortsätt gärna
Önskar er en riktigt härlig dag!
Martin
GillaGillad av 2 personer
Hej och tack för din långa kommentar,
Många intressanta reflektioner där och kul att höra om någon som är ”före” oss i ålder. Det liv som ni lever efter att barnen flyttat låter inte helt olikt det vi har tänkt oss. Vi har ju 10-15 år kvar med barn hemma vilket sätter livet i ett perspektiv där barnens aktiviteter alltid går först vilket vi tycker är helt rätt just nu men vi kan ändå fantisera om en framtid när vi kan vara fria även från detta under några år.
Tror väldigt mycket på att det är den inre resan som är viktigast för den som ständigt är stressad och pressad av för många aktiviteter, saker och åtaganden har svårt att njuta av alla små glädjeämnen. Det som gör livet bäst så som säsongens skiftningar, fåglarna som kvittrar och smaken på den första koppen morgonkaffe går liksom förlorad om man springer på för mycket. Då blir det bra väldigt spektakulära upplevelser som märks…och snart så måste dessa bräckas av ännu mer spektakulära upplevelser för att tränga igenom bruset i hjärna.
Kul att du uppskattar bloggen, det värmer:-)
GillaGilla
Insikten jag fått, är att det inte är kapitalbyggnadsfasen som är den stora utmaningen. Det är att utvecklas till fria människor!
Men ingen seger utan kamp och känslan är så mycket bättre när man når målet!
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Man har ju hört talas om fångar som har svårt att anpassa sig till ett liv i frihet. Lite så är det med oss också som levt så många år i ett system där någon annan sätter ramarna (skola och jobb) det kräver en mental förändring. Som du säger är det dock väl värt insatsen för inget slår känslan av frihet!
GillaGilla
Det e festligt hur man upplever det olika. För oss har det varit helt smärtfritt att gå i frihet. Inga problem alls, Snarare enbart glädje och utan att längta tillbaka en sekund till jobb och svensk vardag.
GillaGillad av 1 person
Mycket intressant att läsa hur ni upplevt det då det är något jag funderat mycket på. Om man istället jobbar halvtid kanske man njuter mer varje gång man får långhelg eftersom att man då jobbat 2-3 dagar. Jag tänker att erfarenhet och perspektiv är något som spelar stor roll för upplevelsen av friheten. Människan är otroligt anpassningsbar både till positiva och negativa situationer. Efter ett tag som fri kanske det mer känns som vardag för att man anpassat sig? Eller en nedtrappningsfas från arbetet innan frihet?
GillaGilla
Hej och tack för din kommentar,
För egen del ångrar jag inte en sekund att jag gick direkt från fullt jobb till full frihet. Däremot är jag ödmjuk för att det kan vara olika för olika personer. En sak kan vara hur beroende av umgänget på arbetet man är? En annan sak är om det är ett arbete där man med lätthet kan jobba deltid utan att det blir märkligt på arbtetsplatsen.
Som du säger blir friheten vardag och det finns inget som slår en vardag som är minst lika bra som semester och helg…80% av livet är ju ändå vardag..hur man än vänder och vrider på det.
GillaGilla
Bra inlägg! Jag tror att den största ”problemet” för oss kommer vara att vänja oss vid den frihet vi eftersträvar. Jag försöker redan nu genom bloggandet och skrivandet att börja brygga och bredda mig själv. Skapa sådant som kan få leva kvar post FIRE och kapa annat.
Att inte värdera mig själv efter prestation på lönearbetet är det som jag håller på med just nu, genom bloggande och annat. Tror det är en viktig bit…
GillaGilla
Helt klart är att man måste ha en identitet utanför sin yrkesroll, när man tar steget!
Annars kan det till och med bli en negativ förändring men det är ju något som gäller vare sig man är 30,40,50,60,70 eller 80, när man lämnar.
Personligen hade jag en tvåårsperiod när jag gick från 150-30%, innan jag hoppade och tror jag skulle haft svårt och klara det så bra, utan den.
GillaGilla
Hej och tack för era kommentarer,
Tror generellt att man ska förvänta sig att det är en omställning och man ska inte underskatta vad det innebär att ha en definition av vad man ”är”. Detta behöver inte vara ett yrke men det är skönt när det är något som inte behöver förklaras så mycket.
Om vi får frågan idag vad vi är/gör så säger vi ”hemmaföräldrar och fria företagare” och det verkar funka då de flesta förstår ungefär hur vi har lagt upp vårt liv och vilka våra prioriteringar är. Som fri får man definiera sig själv och det kan kräva lite eftertanke..
GillaGilla
Undrar om det är ffa män som identifierar sig själva väldigt mycket med arbetet. Tycker mig se den röda tråden bland vänner och bekanta…och nu här bland kommentarerna. Bara en stilla reflektion.
GillaGilla
?
ffa män
GillaGilla
Yepp. Står så.
GillaGilla
Hej och tack för era kommentarer,
ffa = fram för allt
Det kan nog stämma att män ibland definierar sig utifrån sin yrkesroll (jag är snickare, jag är läkare, jag är ekonomi chef) men samtidigt tänker jag att kvinnor många gånger är väldigt rädda för erkänna att de faktiskt vill vara hemma och ta hand om hem och barn då det ibland tolkas som ett förräderi ur feministisk synvinkel. Se bara hur Åsa Axelsson som skrev boken ”jag lämnar ekorrhjulet” blev ansatt av andra kvinnor som menade att hon gjort fel som genom sparsamt leverne lyckades frigöra sig från kravet på en löneinkomst. Tror många kvinnor är rädda för den domen…sen kanske det (och nu generaliserar jag kraftigt) är mindre viktigt för kvinnor vad det är för titel på jobbet, det viktiga är snarare att man jobbar?? Eller vad tänker/ser ni?
GillaGilla
Det är verkligen så tacksamt och inspirerande att ni är så generösa och delar med er av era erfarenheter och tankarna runt dessa. Jag har följt bloggen sedan du slutade jobba och i samma veva började min man och jag vår resa till frihet. För min man gick det också fortare än förväntat pga förändringar på arbetsplatsen, själv jobbar jag deltid men funderar i stort sett varje dag på hur fortsättningen ska se ut. Jag vill verkligen sluta arbeta. Den ekonomiska resan har sina svårigheter och tar sin tid men den personliga resan tycker jag är minst lika utmanande och både spännande och tröttande (jag blir trött på mig själv 😉 ).
Jag är akademiker och trodde väl bättre om mig själv än att ”jag är mitt jobb”, men nu när det är skarpt läge så brottas jag mycket med rädda tankar om vem jag är utan min titel, utan ett arbete att gå till några dagar i veckan iallafall. Jag har egentligen aldrig varit särskilt road av att arbeta men har ändå tankar i stil med ” vem jag är bakom min titel, vad jag vill göra”, ”vad är viktigt” etc. Det känns som att det för mig handlar mycket om mod och om att liksom möta mig själv mer än att pengarna inte ska räcka. Upplever att min man haft det mycket lättare på den fronten.
När jag funderar över vad jag skulle göra om jag var fri, verkligen funderar, så känner jag mig lite vingklippt av samhällets normer och har svårt att tänka utanför ramarna. Så, jag räknar kallt med en omställningsperiod. Jag tänker att det mesta är okej, jag kan hålla mig inom ramarna till en början och känna mig för. När jag läser er och andras bloggar och även bloggsvar så känner jag mig ganska övertygad om att det kommer bli bra att sluta vara anställd. (Jobbar gör man väl ändå hela tiden!?!) Så tack för den ständigt återkommande inspirationen!/M
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Det är ju svårt att veta vad som är bäst från person till person. För min del har jag inte ångrat en sekund att jag hoppade av jobbet men däremot så har vägen till att hitta former för det fria livet inte varit spikrak. Det ska man väl inte heller förvänta sig då inget i livet faller ut exakt så som man förväntar sig.
Personligen tror jag det är bra att ta språnget ut och bli helt fri under en period men jag har också vid flera tillfällen tänkt att om mitt tidigare jobb hade gått att göra på kanske halvtid och utan att jag hade känt mig som en ”udda fågel” hade jag nog med stor sannolikhet blivit kvar ett tag till bara för att det var bekvämt att göra på det sättet.
Om man inte är beroende av att känna att man gör karriär eller för fin för att jobba för lite lägre lön så finns det enorma behov inom omsorg och skola om man vill jobba lite grann ibland. Det finns också en massa behov inom föreningslivet och den ideella sektorn där man kan hittat något meningsfullt att engagera sig i om man inte tycker att det känns meningsfullt
Så vad är poängen…jo jag tänker att det är bra att ”våga hoppa” och sedan känna efter och låta det ta lite tid att hitta de nya formerna. Om man vill jobba framgent så finns det oftast goda möjligheter för det också.
GillaGilla
Hej! Jätteintressant att läsa detta inlägg eftersom jag precis står på tröskeln själv. Jag sa upp mig förra veckan och ska nu bara jobba under 2 månaders uppsägningstid, sedan börjar livet! 🙂 Jag är 55 så det blir ”pension” tio år i förtid, det ska bli helt underbart! Jag har under de senaste 20 åren av mitt arbetsliv periodvis mått dåligt av jobbet och gått i väggen två gånger men på grund av stressnivån inte haft kraften och självförtroendet att ta mig någon annanstans. Men för två år sedan, när jag mådde som sämst, hittade jag FIRE-tänket och insåg möjligheterna och här står jag nu.
För min del tror jag att det handlar om att bara landa i en mer kravlös tillvaro efter så lång tids stress, och det kommer nog att ta sin tid och det ska bli så skönt att bara låta det få göra det. Sedan gäller det väl att ändå ha någon struktur, att inte vända på dygnet och bara såsa utan faktiskt göra någonting. Det finns massor att fixa med hemma som varit eftersatt länge, och sedan får det visa sig vad som poppar upp när lusten faller på. En livslång hobby ska nu få blomma upp lite mer igen, och sen får vi se. Jag har ett stort behov av egentid så jag kommer inte att ha några problem med att gå hemma och skrota med mitt tills familjen kommer hem (make och två tonårsbarn). Lite hemmafix, en hel del motion och meditation och resten får ge sig efter hand!
GillaGilla
Hej och tack för din kommentar,
Kul att du ska ta steget, det låter som om det kommer vara helt rätt för dig. Helt rätt är också att ta en period där man får varva ner och inte känna någon press av att egentligen åstadkomma någonting. Efter ett tag kommer nog ett vist driv tillbaka och då får man välja vad man vill göra…det kan bli lite arbete av det med den stora skillnaden att man väljer själv.
Lycka till med det nya livet, och återkom gärna framöver i nya kommentarer med hur det känns…
GillaGilla
Tack för ett spännande och inspirerande inlägg. Ni får allt att verka så enkelt!
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Kul att du uppskattar, intressant att du tycker vi får det att låta enkelt medan jag var rädd för att inlägget var för problemorienterat och kanske skulle skrämma bort någon från ett friare liv:-)
GillaGilla
Mycket intressant fråga: vem är jag utan mitt jobb/titel!? Blev utmattad för fem år sedan och kände mig oerhört vilsen när jag inte längre var den högpresterande akademikern som jag ända sedan grundskolan strävat efter att bli. En sjukskrivning är ju inte självvald, vilket helt klart spelar/spelade in. Är nu under några månader föräldraledig på 60% och arbetar 40% och känner att det här är en superhärlig lösning för mig. Får det bästa av två världar. Samtidigt får jag avstå en hel del arbetsuppgifter då min arbetsgivare tycker att jag jobbar för lite.
Där kommer nästa fråga som jag kan grubbla på i evigheter: mitt förhållandevis högavlönade arbete som jag har idag skulle på en halvtid räcka till vår försörjning, men det är inte arbetsgivaren så sugen på. Skulle jag istället välja att arbeta med något där en halvtid inte är ett problem, som exempelvis äldreomsorgen, skulle jag i princip halvera lönen och därmed behöva arbeta heltid för att få in vad familjen (3 barn och 2 vuxna i storstad) behöver i dagsläget. För oss är sänkta utgifter och mer ledighet mer tillgängligt i dagsläget än att jobba ihop ett kapital, då vi vill tillbringa mer tid med barnen medan de är små och inte vänta tills de är större.
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Att på grund av sjukdom bli ”tvingad” att inte arbeta är ju inte det samma som att vara fri. Det är ju snarare effekten av ett ekorrhjul som snurrar för fort.
Vad det gäller det ekonomiska så kan ju endast du avgöra vad som är rätt för er men vår familj skulle idag (om vi inte hade något kapital) med lätthet kunna leva exakt det liv vi har idag på varsin halvtidslön i ett normal inkomstarbete. Om du istället vill hänga kvar vid dit arbete med lite högre lön så kanske det skulle kunna vara en möjlighet att jobba mindre periodvis under året? Finns det hög-respektive låg-säsong? Detta bygger ju i och för sig på att arbetsgivaren är OK med detta upplägg..men jag tror att det i de flesta jobb skulle gå alldeles utmärkt att jobba deltid men att denna deltid inte alltid kan se ut som 4 eller 6 timmar om dagen utan kanske istället är en ledig dag i veckan eller 10 extra semesterveckor….
Hur tänker du? Vilka alternativ har ni funderat på?
GillaGilla
Vi har funderat på många lösningar. Några av dem:
1. Bo kvar för att inte rycka upp barnen från skola, förskola, vänner och omgivning där de börjat rota sig och därmed inte kunna förändra särskilt mycket av våra omkostnader eller omfattning av arbete och pendling (relativt kort resväg men tidsödande).
2. Flytta längre från stan för att få ner boendekostnaderna och kunna behålla jobben, men då blir det ökad pendling i tid och pengar.
3. Flytta till mellanstor stad med lägre boendekostnader och acceptera en mindre arbetsmarknad.
4. Flytta till mindre stad/omland/by kring mindre stad för att kunna leva riktigt billigt och acceptera att ta de jobb som erbjuds.
Att jobba mindre än 75% är svårt och även att omförhandla antalet semesterdagar, årsarbetstid etc (har tagit upp det med min chef). Med kvarvarande bostad och vad som behövs för att få livet att snurra här skulle det innebära att om jag sökte ett arbete inom exempelvis äldreomsorgen skulle jag behöva arbeta nära på heltid alternativt minst 50-60% på mitt nuvarande jobb (vilket då är mindre än vad de är villiga att erbjuda mig).
Lösningarna är säkert många fler och kombinationer finns troligen med. Svårt bara att vara fullständigt säker på att det blir rätt, vilket är en förutsättning för att jag/vi ska våga ta steget att ännu en gång flytta iväg med barnen. Vi får nog fortsätta grubbla och diskutera innan vi landar i något. 😊
GillaGillad av 1 person
Inspirerande att läsa, jag tror att en anledning till att det verkar så enkelt för er är att ni gör en gemensam resa och är bra på att prata med varandra. Ni har målet klart och är medvetna om att om 10-15 år ser livet annorlunda ut. Det är inte alla som har tänkt den tanken och där det kommer som en överraskning att barnen flyttar hemifrån.
Fortsätt prata och fortsätt skriva. Fri Fri kanske gör ett liknande inlägg med hennes perspektiv när 4 år som fri har passerat för henne?!
GillaGilla