Fredagens inlägg om ekonomiskt frihet gav upphov till ett antal kommenterare både på bloggen och på twitter. En av dessa kom från ”Investeraren” som uppfattade inlägget som att jag på något vis upplevt arbetslivet som hemskt och han vill påminna mig om att det finns personer som har bra, roliga och välbetalda jobb som de faktiskt trivs med.
Det är nog en av de mest vanliga missuppfattningarna att jag/vi inte skulle ha trivts med våra jobb vilket inte är sant. Tidvis var det för mycket jobb och resor. Därmed också för mycket tid borta från famljen, men innehållsmässigt var det inget fel på arbetet eller företagen där vi arbetade. Tvärt om tror jag att vi alltid insett hur lyckligt lottade vi var och är och de förändringar vi gjort i livet har drivits av förnöjsamhet.
Förnöjsamhet för mig handlar om att inse hur bra man har det men samtidigt inse att det kan bli ännu bättre. Att gradvis justera livet efter (nya) förutsättningar, men inte fly från något. Vi har flyttat flera gånger under våra liv tillsammans, vi har båda bytt arbete, vi har arbetat mycket, vi har arbetat väldigt lite, vi har hoppat på helt nya grejer och ibland trivts jättebra och andra gånger insett vad vi verkligen inte vill göra. Ingen gång har dessa livsstilsförändringar skett utifrån att den tidigare situationen, bostadsorten eller arbetet varit hemsk. Drivet har alltid kommit ifrån att det är bra men kan bli bättre.
Tror att förnöjsamhet är en mycket bra startpunkt för positiv förändring, drivs man av en vilja att fly så riskerar det att bli en förändring för förändringens skull, en förändring som då kan bli fort och fel och leda till en ny situation som inte heller den är bra.
Ni andra som är ekonomiskt fria eller fundera över livet i och utanför ekorrhjulet, vad driver er?
Enkel boning- ett fritt liv i all enkelhet- 
Jag tycker du är mitt i prick med ditt resonemang.
Jag själv hade en ohälsosam arbetssituation för 3-4 år sedan med väldigt mycket övertid då jag försakade mig själv och familjen. Jag behövde en förändring och bytte jobb – jobbet i sig är mer utvecklande, bitvis också mer krävande, men jag har fått till en bra fördelning mellan arbete och fritid. Numera är det väldigt roligt att gå till jobbet, och det är en lyxig känsla!
För mig handlar ovanstående förändring inte om ekonomi, för den har inte försämrats det minsta – det handlade snarare om att tänka efter vad som var viktigt för mig själv och agera därefter.
Jag tror att det finns stunder då det helt enkelt krävs förändring, men om man har hunnit tänka efter vad man vill förändra till så blir det nog mer långsiktigt.
Tack för tankvärda inlägg!
GillaGillad av 2 personer
Hej och tack för din kommentar,
Du ger ett jättebra exempel på där jobbet kan vara ett problem även om arbete generellt inte är det. Att ha en uppgift och bidra med sin kompetens i något som känns utvecklande även för en själv är härligt, att stressa ihjäl sig och försaka familjen är det inte.
Mitt tidigare jobb hade varit fantastiskt is sit innehåll om det bara hade gått att göra på mindre tid, tyvärr var branschen/sammanhanget sådan att man förväntades vara tillgänglig i stort sett dygnet runt. Det gick bra att vara föäldraledig för då var man ”av” på riktigt men det gick inte att till exempel jobba 4 dagar i veckan eller bara några veckor i månaden till exempel.
GillaGillad av 1 person
Tänk att det ska vara så svårt att få balans i livet. Älskar mitt jobb, men det håller på att äta upp mig, ta varenda liten gnista av energi av mig…Har ändå svårt att hoppa av! Dels för att jag inte vet om jag skulle trivas i det vacuum som skulle uppstå, för på något vis stimuleras jag ju av mitt arbete som kräver mitt engagemang. Dessutom börjar jag inse att ”felet” kanske inte ligger i arbetssituationen utan hos mig eftersom jag upplevt även andra arbetsplatser på detta sätt (eller så är vården alltid en omöjlig arbetsgivare att förhålla sig till?). Det är kanske jag som måste lära mig säga stopp?
Å andra sidan kan jag tänka att livet är för kort för att stressa på det sätt jag nu gör. Att jag troligen skulle ha råd att gå ner i tid utan att på riktigt bli en utblottad pensionär. Fast det är svårt att kasta loss när man är så itutad att man behöver tänka på pensionen och inte fastna i deltidsarbetets kvinnofälla.
Kanske handlar det om var man har sin främsta lojalitet? Hos patienter, kollegor eller hos sig själv? Som det är nu har jag knappt samvete att ta ut min semester… Tala om att vara fast i fällan!
GillaGillad av 1 person
Jag kan känna igen mig litegrann i det du skriver och jag tror att ett av svaren kan vara distans, samt att inse att en arbetsplats i vården är ett svart hål; hur mycket engagemang du än öser i så kommer du aldrig fylla det svarta hålet. Alltså ingen idé att ge mer än man har.
Min arbetsplats har precis börjat se ljuset igen efter en väldigt påfrestande period och jag får på riktigt anstränga mig för att sluta rusa på, att sakta ner och arbeta i normal, hållbar takt, kanske småprata en liten stund med kollegorna. Man hinner ändå aldrig allt man förväntas göra. 😉
Vad gäller distansen upplever jag att det hjälper mycket att arbeta deltid, man märker att arbetsplatsen rullar på även när man inte är där (då är de ju tvungna). Vi lever rätt billigt och kan spara ändå så pensionen kommer nog lösa sig.
Att bränna ut sig är också en kvinnofälla och medför ett betydande inkomsttapp det med.
GillaGillad av 1 person
Att vara ekonomiskt fri innebär en rad fördelar som sträcker sig långt bortom bara ekonomisk trygghet. För mig personligen handlar det om att ha möjligheten att själv styra över min tid och mina prioriteringar, något som skapar en djupare känsla av frihet och balans i livet. När man inte längre är beroende av en fast inkomst för att täcka sina grundläggande behov, får man utrymme att fatta beslut baserade på vad som verkligen är viktigt, snarare än vad som måste göras för att “få ihop det” ekonomiskt.
En av de största fördelarna är att jag kan välja att arbeta när det passar mig och på sätt som jag finner meningsfulla. Det handlar inte om att helt sluta arbeta, utan snarare att arbeta med saker som ger mig glädje och utmaning. Jag älskar att hålla mig aktiv, men jag har också lyxen att tacka nej till jobb eller projekt som inte intresserar mig. Detta gör att arbetet känns stimulerande och roligt, istället för något jag “måste” göra.
För mig är det också viktigt att vara ett föredöme för mina barn. Genom att fortsätta arbeta, även när jag inte behöver det för att klara ekonomin, visar jag dem vikten av disciplin, engagemang och passion för det man gör. Jag vill inte att de ska tro att livet handlar om att “rulla tummarna” när man har uppnått en viss ekonomisk nivå. Istället vill jag förmedla att man alltid kan sträva efter att utvecklas, lära sig nya saker och bidra till samhället på ett positivt sätt.
Denna frihet gör också att jag kan undvika det som annars kanske skulle kännas monotont eller tråkigt. Att inte vara bunden till ett arbete på grund av finansiella skäl innebär att jag kan ta mig tid för andra intressen, att resa, att spendera mer tid med familjen, och att utforska nya möjligheter utan pressen av ett nio-till-fem-jobb. Det handlar inte om att helt dra sig tillbaka från arbetslivet, utan snarare att ha flexibiliteten att arbeta på mina egna villkor.
Sammantaget innebär ekonomisk frihet för mig inte bara trygghet, utan också ett rikare, mer meningsfullt liv där jag har kontrollen över min tid och energi. Det handlar om balans – att arbeta när jag vill och hur jag vill, men också att kunna njuta av livet och allt det har att erbjuda utan att känna stress över ekonomin.
GillaGillad av 2 personer