Missa inte möjligheten att vinna ett av tre exklusiva förhandsexemplar av vår nya bok Lev Lokalt – för att vinna behöver du bara gå in på förlagets hemsida via denna länk och signa upp dig. Å du, tipsa gärna grannar, vänner, kusiner, familj och till och med fiender att också skriva upp sig🙂
Detta är ett inlägg av typen ”Fredagsfunderingen” vilket innebär att jag inte har tänkt klart och inte har en helt färdig uppfattning, så jag skulle gärna höra era kommentarer och funderingar kring ämnet!
Dagens fundering är något jag tänkt på ganska länge men som kom upp igen när någon under helgerna skrev om sina ”Corona-kilon”. Min fundering kommer av att jag samtidigt gillar detta sätt att ta livet med en klackspark på samma gång som jag ogillar när man använder detta som en ursäkt för att inte ta tag i viktiga saker så som hälsan.
Andra exempel på likande klacksparksattityd är när man med ett stressat skratt säger ”det är mycket månad kvar när pengarna är slut” eller ”det är mycket just nu, precis som vanligt”. Det kan också vara mer fysiska/praktiska saker som när man gör en riktig praktvurpa i skidbacken och reser sig upp, skrattar och sopar av sig snön detta trots att det gjorde rätt ont och kanske var lite farligt.
I grunden gillar jag den avspända och humoristiska inställningen till sådant som går snett, för det gör det för oss alla lite då och då. Man ska inte slår på sig själv för att man är felbar utan man kan gott och väl skratta åt den mentala eller fysiska vurpan. Risken är också att om vi är väldigt rädda för att göra fel så gör vi ingenting vilket är det absolut sämsta.
Baksidan med klacksparksattityden verkar vara att den för vissa blir mer av en ursäkt, eller mer korrekt uttryckt att det blir nära nog en naturlag att man går upp i vikt under en pandemi (eller över en julledighet), att det aldrig finns pengar över, att man är stressad på grund av för mycket att göra och att man ramlar och skadar sig när man försöker sig på någon fysisk aktivitet. Alltså är det ingen ide att försöka göra något åt det…
I det senare fallen fastnar skrattet i halsen, att göra fel är mänskligt men att göra samma sak och förvänta sig andra resultat är definitionen av galenskap, enligt Albert Einstein. Det som har hänt har hänt och det är bättre att skratta än att gråta åt eländet men sen behöver vi ju också ta lärdom så att eländet inte upprepas. Min fundering blir därför om klacksparksattityden är av godo eller av ondo? För min del har jag alltid sett det som något positivt men är nu mer kluven.
När ser ni att det är positivt respektive negativt att ta saker med en klackspark? När gör ni det själva och när är det svårare? Är det klacksparksattityd eller allvar som ger dig mest energi att ta tag i något? Vad ser du hos andra?
Enkel boning- ett fritt liv i all enkelhet- 
Jag har inte heller tänkt färdigt, men jag tror inte alltid att det är en klacksparksattityd som ligger bakom folks beteende. Snarare kanske stressen över den dåliga ekonomin konsumerar all energi, samtidigt som det känns omöjligt att förbättra ekonomin i den sits man befinner sig i. Jag tänker att en del situationer skapar en form av tunnelseende där man, för att klara vardagen, tänker bara helgen kommer blir det bättre m.m. Att det kan vara svårt att börja, man tror att det krävs en stor förändring direkt och att om man inte genomför den radikala förändringen är det onödigt eller ibland omöjligt att ens börja. Medan nya vanor i själva verket består av många små steg, så om man förhandlar/ utvärderar en räkning per vecka, eller adderar en nyttigare vana i form av en lunchpromenad etc. Så bygger man en ny livsstil där man lever sina mål i praktiken. Det ska bli intressant att fortsätta följa diskussionen!
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Det är nog ungefär så jag sett det också, det finns en tendens att just genom att ta nederlagen för hårt som man sedan gräver sig ner ännu djupare. Att man tycker att man är en ”värdelös idiot” för att man har gjort fel…och en sån kan ju ändå inte få ihop saker och ting så det är ingen ide att försöka. Tror också det finns ett element (som vi faktiskt diskuterar lite i nya boken) kring att man inte ser alla mellanting mellan det fantastiska och det fruktansvärt misslyckade, det är mest dessa två extremer som syns och därmed ser man inte alla nyanser…det är osannolikt att a sig från en svår situation till en fantastisk över en natt…och ser man inte gråskalorna där det sakta blir bättre så är det svårt att förstå poängen med att ta tag i de små sakerna som du beskriver.
En relaterad tanke är om människorna runt omkring hjälper eller stjälper när de är med på skämtet…kollegorna som faktiskt har koll på tillexempel sin ekonomi men som ändå skrattar med i lunchrummet med den som inte har någon koll…även här handlar det ju inte om att få någon att känna skam eller känna sig dålig..men kan man hjälpa på något lättsamt sätt snarare än att förstärka bilden av att det är lika illa för alla?
GillaGilla
Så länge klacksparken är ett undantag som bekräftar regeln är det helt lugnt. Men om klacksparken blir en ursäkt eller ett överslätande för dåliga val/rutiner lurar man bara sig själv.
Det var mina fem cent
Hälsar Seglarn
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Från mitt perspektiv tycker jag att det är en rätt härlig egenskap att kunna skratta åt sina misstag så länge som man även lär sig något. Den som lär sig efter vägen bör ju också gradvis göra färre misstag, eller åtminstone inte göra samma misstag igen…där har vi kanske poängen? Att röra sig framåt och lära sig nya saker innebär att man göra misstag men också ett stort lärande, att stå still på samma plats och göra samma misstag om och om igen..gör att man till och med går bakåt.
GillaGillad av 1 person
Bra summering!
GillaGilla
Eller som mitt femåriga barnbarn ilsken säger när han reser sig efter en rejäl vurpa i skidbacken ”Hur svårt kan det va!”
Golvade blir vi många gånger i livet men det gäller att studsa upp som en gummiboll!
GillaGilla
Hej och tack för din kommentar,
Det är ganska svårt att gå igenom livet och det är även rätt svårt att åka skidor tills man kan. Hemligheten är ju som sagt att studsa upp och gå vidare för att göra nya misstag:-)
GillaGilla
Jag kom och tänka på före och efterbilder på sociala medier när en person gått ner jättemycket i vikt. Där syns inte gråskalorna, de små stegen och misstagen.
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Mycket bra exempel, det är lätt att se en förändring som pågått under några månader eller några år eller till och med ännu längre och inte riktigt se allt arbete, motgångar och utmaningar som kommit under vägen.
GillaGilla
Intressant fundering! Jag tror att vi människor alltid balanserar mellan att vara alltför överkontrollerade och alltför underkontrollerade och att man också kan ha en personlig tendens att ramla ner i det ena diket oftare än i det andra. Själv tror jag att jag har en tendens att vara överkontrollerad, t.ex gräma mig om jag ätit något onyttigt, försöka ha total kontroll genom att skriva långa listor i kalendern, vara dum-snål vilket jag ångrar i efterhand m.m. Jag märker det speciellt när jag inte mår så bra: då stör jag mig på minsta strumpa som ligger framme. Jag har upptäckt att lösningen är att istället för att plocka upp det som stör mig (vilket ger en kortsiktig lättnad) försöka göra något som får mig att må bra (t.ex. dricka te och läsa en bra bok). Då stör jag mig plötsligt mindre på hur det ser ut hemma och får mindre ångest på sikt. Men ibland kan jag också vara underkontrollerad och träna lite för sällan för att det ska vara bra för min hälsa, glömma bort att betala en räkning i tid m.m, men det är lättare att ta tag i för mig. Jag tror att det beror på att samhället tycker att det är bättre att vara överkontrollerad än underkontrollerad, så det finns tusen tips på hur man ska börja strukturera upp sin vardag, inte lika många på hur man ska bli bättre på att prioritera det i livet som ger glädje istället för att lägga all tid på en massa duktiga måsten. Samtidigt håller jag med dig om att för att prioritera det som ger glädje i livet måste en viss typ av ”duktighet” komma till, t.ex. planera så att pengarna räcker, så att man tränar/äter tillräckligt för att hålla sig frisk m.m.
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Du har nog rätt i att de flesta ”lutar” lite mer åt ett håll och därmed har lättare att ramla i diket på ena sidan. Det är betydligt svårare än vad det verkar att försöka vara balanserad, att vara sparsam men inte snål, hälsosam men inte besatt etc.
Det konsumistiska samhället vädjar hela tiden till våra underkontrollerade sidor varför jag tror att det finns många som har vunnit på att vara lite mer kontrollerade och hålla emot…även detta kan gå till överdrift dock..då gäller det att ha viss självinsikt och skratta även åt dessa dikeskörningar..på andra sidan så att säga..
GillaGilla
Hallå, följer din blogg med jämna mellanrum. Intressant läsning om en familj som valt sin egen väg.
Nåväl, kanske man kan väva in begreppet självinsikt i en del av dina funderingar kring ”klacksparken”? Tänker mig att personer med god självinsikt har lättare att ta ett misstag med jämnmod. Kanske också självinsikt kan hjälpa en att veta vad som bör göras med tex ekonomin och inom andra ämnen som annars skämtsamt viftas bort och eventuellt få en att agera?
GillaGillad av 1 person
Hej och tack för din kommentar,
Tror att du är något på spåren och jag tror att vi generellt är rätt dåliga på självinsikt, vi ser inte gärna våra egna svagheter…och dessutom underskattar vi ofta det vi är bra på för det kommer så naturligt så vi tycker inte ”att det är något speciellt”. Vi propagerar ju starkt för att man ensam eller med en partner med jämna mellanrum ska ta ett steg tillbaka från vardagslivet och reflektera över var man är och var man vill vara…detta blir också ett tillfälle för självreflektion och förhoppningsvis över tid ger lite bättre självinsikt även om det även fortsatt är väldigt svårt.
GillaGilla