Kanske en provokativ fråga? I sin effekt förstås ingenting, en personligt tuff ekonomiskt situation eller ens en personlig konkurs kan inte jämföras med ett mord. Men i sina drivkrafter tror jag att det finns vissa gemensamma nämnare.
- Fel beteende premieras – för låntagarna har vi under en lång period år haft en situation där den som tar orimligt mycket risk och belånar sig upp över öronen sannolikt blivit rikare än den som tar mindre risk eftersom räntorna varit väldigt låga och fastighetspriserna skenat i höjden. Detta trots att de flesta instinktivt känner att det inte är helt rätt att skuldsätta sig på det här sättet. På samma sätt med gängen, den som står utanför är eller ser åtminstone ut att vara fattigare än den som som är med även om nog de flesta förstår att det de gör är fel och troligen även kommer drabba dom själva negativt över tid.
- Vi tenderar att följa gruppen – ett grundläggande mänskligt beteende är att vi följer vår grupp, om ”alla” lånar orimliga summor pengar så känns det ”normalt” och kanske till och med eftersträvansvärt för medelklassgänget. På samma vis i förortsgänget där få ser skolan som en väg till framgång utan istället redan i unga år börjar engagera sig i gängens verksamhet för ”det gör ju alla andra”.
- Vi prioriterar det som ger status – ett fint boende och en fin bil ger status och där är det ruskigt nära mellan gängen och medelklassen, skillnaden är metoden att uppnå det med lån och ekorrhjul eller kriminalitet.
- Vi har ofta ett för kortsiktigt fokus – Den tidigare grovt kriminella musikern Sebastian Stakset (nu omvänd kristen som hjälper människor både i Sverige och Ukraina) sa en gång i en intervju ”det finns inga lyckliga 50-åriga gangsters”. Samtidigt lockas 15-åringar att göra hemska saker för att klättra i gängen. Det handlar sannolikt om att få allt här och nu även om man innerst inne vet att det kan bli ett olyckligt och kort liv. På samma vis med de högbelånade, det betyder mer att få det fina huset, det nyrenoverade köket och den nya Teslan på uppfarten nu än att det kan leda till en utbränd och/eller fattig framtid. Finns det några lyckliga överbelånade 70-åringar?
Som sagt inledningsvis så är det kanske ett provokativs perspektiv men samtidigt är vi alla människor och delar mycket av våra drivkrafter, styrkor och svagheter. Kanske finns det i detta också en möjlighet till förståelse mellan grupper, varför blir det såhär fel och vad kan vi gemensamt göra för att minska drivkrafterna för osunt beteende?
Staten har också en del av ansvaret i båda fallen. När det gäller skuldsättningen så har lån premierats med superlåga räntor under högkonjunktur och dessutom en jättesubvention i form av ränteavdrag. När det gäller kriminella har man till exempel givit incitament för gängen att utnyttja allt yngre genom att dessa får mildare straff även när de begår allvarliga brott.
Vad tänker ni om detta? Finns det något i den här liknelsen eller är den helt galen? Nyfiken på era reflektioner!
Enkel boning- ett fritt liv i all enkelhet- 
Ja och Nej är väl svaret på frågan om det finns mkt. gemensamt.
Status-jakt och kortsiktighet kanske till viss del är gemensamt, samt en grandios självbild och stort ego.
Känslan kanske är liknande för skattetrixande Svensson med för stort bolån och den gängkriminella – att man inte har något annat val och pengarna betyder allt.
Men skillnaderna är också enorma – Den totala gränslösheten och avsaknaden av empati för ”måltavlor” såväl som andra som bara råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt – det är inte utbrett och normalt i annat än den värsta sortens kriminella gäng.
Hur pressad man än är ekonomiskt så finns det för de flesta moraliska gränser som aldrig kan passeras, såsom att direkt stjäla. 99 % kan tänka sig in i offrets perspektiv och avhåller sig därför.
Angående att det finns incitament för fel beteenden från statens sida – det håller jag inte med om. Straffrabatten för barn var aldrig tänkt att hänsynslöst utnyttjas av grovt kriminella – syftet var ju att inte bränna alla broar tillbaka till en normal framtid för unga personer som ännu inte har utvecklat konsekvenstänk.
Ränteavdrag på bolån var tänkt att möjliggöra ett bra boende för fler normalinkomsttagare, inte bara en smal elit. Meningen var aldrig att gynna storstadsbor i deras ”bostadskarriärer” (förutom att vinna deras röster då vid val).
Sen har vi väl alla varit med om situationer där fel beteenden har premierats, där vassa armbågar har lätt till befordran och andra fördelar, medan tillbakadragna lojala arbetsmyror tas för givet och aldrig får den cred de är värda. Toxiska arbetsplatser med dåliga chefer, likväl som ”maffia-gäng”, har säkert det gemensamt att de kan locka ut det allra värsta ur människor. Drivkraften kan säkert vara liknande – det gäller att leva upp till förväntningar till varje pris för att bli accepterad och en del i gemenskapen.
De sociala drivkrafterna är enormt starka hos oss människor och vi har väl ända sedan rasterna i lågstadiet erfarenheter av hur långt folk kan gå för att passa in eller imponera på andra…
Förhoppningsvis har de allra flesta tillräcklig mognad och insikt för att fatta vad som är rätt och fel, och kanske tom. vad som är viktigt här i livet.
Det är dock farlig utveckling vi ser när gängvåld och motsättningar breder ut sig, för vad händer då med tilliten i samhället? Resultatet är extrem egocentrism, ”filterbubblor” och snart ”gated communities”. Psykisk ohälsa kommer som ett brev på posten…
GillaGilla
Hej och tack för din kommentar,
Håller med dig om att det är stora skillnader speciellt i sluteffekten och hänsynslösheten. Håller även med dig om att statens incitament inte är tänkta att fungera såhär men det har fått den effekten, tänker också att det varit uppenbart i våra fallen att det är den här effekten det får under en längre tid men att man inte gjort något åt det, exakt som du säger troligen för att man varit rädd att förlora röster även om man ser att det hade varit rätt att ta bort både ränteavdrag och straffrabatt (i varje fall för riktigt grova ”vuxna” brott).
En extra oroande sak som din kommentar fick mig att tänka på är om det faktum att det nu kan finnas en del av den tidigare välmående medelklassen som sitter tight ekonomiskt kan innebära att dessa blir lättare byten för organiserad brottslighet, blir det lättare att muta en högt uppsatt tjänsteman i stat, region eller kommun för att få ett beslut igenom? Kan man få banktjänstemannen att titta åt andra hållet genom att erbjuda hjälpa att betala en del av bostadslånet? När jag var internrevisor och läste om bedrägerier var det just den typen av ”press” som låg bakom nästan alla stölder eller andra bedrägerier mot arbetsgivaren. En stor skuld som man inte kunde betala oftast men även i andra fall hot mot anhöriga etc.
GillaGilla